Det var en gång en buss som var målad i alla regnbågens färger, allt utom vitt och svart eftersom de färgerna hux flux hade tagit slut under tiden bussen målades röd. Bakom ratten satt en man i skinande uniform som han hade fått i present av mer än halva bussen. Visst, att köra buss var något helt nytt och liknade inget annat som han tidigare hade arbetet med, han var van att prata och skämta. Inte ett ord han yttrade var allvar! Men det gjorde inget eftersom de flesta av bussens passagerare inte hade för vana att tala sanning de heller. "Trams" brukade chauffören säga när han hörde något som han inte tyckte om och han höll krampaktigt i den stora ratten medan bussen rullade fram på den breda vägen.
Chauffören höll dikt vänster om mittlinjen och medan färden pågick frågade han de närmsta passagerarna som satt runtomkring honom om råd hur bussen bäst skulle styras. Eftersom han själv var ovan och litade på sina "rådgivare", började bussen svaja, det var nästan så att han höll på att köra i diket! Inte blev det bättre av att hans rådgivare ställde sig på vänster sida i bussen och de övriga passagerarna började skrika att de inte godkände körsättet och de hotade med att ta ifrån busschauffören kontrollen över fordonet.
Längst bak i bussen satt 12 passagerare som sa att detta var skandal och höll med de övriga om att det borde vara en lämpligare chaufför som skötte åkturen. Trots att vägen var rak hade busschauffören fåt instruktioner av dem som stog till vänster att han skulle svänga skarpt vänster men då protesterade de 12 längst bak i bussen och sa att det gick inte för då skulle bussen krossas mot berget som fanns vid sidan av vägen. TYST! Ropade alla andra, även de som nyss hade velat befria busschauffören från styret. De 12 anklagades för att vara bakåtsträvare och inte vilja anpassa sig till vad resten av bussens passagerare tyckte. Och dessutom var de bara tolv.
De 12 ryckte uppgivet på axlarna när övriga passagerare talade om för Busschauffören att han fick köra precis hur han ville, ingen skulle hjälpa de tolv att påstå att han inte kunde köra buss. "Man måste ha ett öppet sinne", sa en av dem! Chauffören tog tag i ratten, svängde hårt vänster...
Rakt in i en bergvägg och fordonet som inte var byggt som en stridsvagn, skrynklades ihop och nästan alla dog. Utom de tolv som satt längst bak, som överlevde och kunde kravla sig ut ur bussvraket, ta sig upp på vägen och fortsätta vägen fram.
Detta var målmedvetna och passagerare med framåtanda och de anlände så småningom till den destination där de skulle ha stigit om till en annan buss. Väl framme hälsades de välkomna av männsikor som hade väntat länge på dem och för att kunna åka vidare bestämde sig alla för att välja en ny chaufför, en av de tolv överlevande fick äran. Ingen uniform men väl 100 glada passagerare som ville framåt. Och medan alla sjöng en sång försvann bussen i fjärran. Och om den inte har fått slut på bensin, då rullar den än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar