Vem är det egentligen som lider!

"Vi vet inte om det är skräck hon känner, eller om det verkligen gör så ont."
Är som jag ser det själva essensen i debatten om dödshjälp eller om döden på sjukhus. Yngre släktingar som försöker föreställa sig vad som sker. Och deras ångest, osäkerhet och rädsla inför död , smärta och åldrande formar plattformen för deras fråga som jag har citerat ovanför.

Artikeln efterlyser en "praxis" för hur man ska behandla äldre, vilket jag tycker är horribelt. Hela livet är fullt av praxis, vilka människor tvingas följa. Varför? Jo, andra bestämmer vad som är värdigt, normalt eller OK att uppleva.  Hur man ska tycka och när man ska sova som liten och hur/när man ska dö som gammal.


En praxis kan aldrig spegla vad människor vill, en praxis kan aldrig ge rättvisa bara spegla vad andra tycker. En praxis kan däremot anpassas till ekonomiska förutsättningar och till golfrundor eller julfester. Att använda praxis för att påskynda det lilla extra det krävs att ta hand om någon som håller på att dö. Jag själv vill leva så länge som möjligt, uppleva allt som går. Har jag upplevt smärta som ung ska jag säkert kunna ta den som gammal också! Att behöva utsättas för andras godtycke och en praxis, som går att hänvisa till om man inte tycker sig ha tid med de gamla, är horribelt.

"Det är naturligt att få dö efter ett långt liv. Frågan är om det måste ske så naturligt." 
Hur menar man då? Vill man överleva, så MÅSTE man ibland lida ja! Men att "FÅ" dö. Det är inget vi får, det är något vi måste göra!


Det är naturligt att dö oavsett ålder och oavsett om man har levt kort eller länge!Äldre ska bemötas på ett värdigt sätt och tillfrågas om sin önskan och om den är att leva. Då ska ingen anhörigs ovetskap om ifall  ["...det är skräck, eller om det verkligen gör så ont."] styra om det är dags att dö eller inte. Fråga istället! Och ge den hjälp som människan vill ha. Ja just det, MÄNNISKAN! Oavsett ålder, är jag/vi människor som ska ha samma rättigheter livet ut. Inte på ålderns vinter tillfredsställa andras behov av att döva sin ångest!