De var flera men såg likadana ut, dömmande, fördomsfulla, misstänksamma och sammanbitna. Vart och ett med ögon som såg det som de har lärt sig lägga märke till, öron som hör det de vill höra och en mun som inte kan svar på annat än de frågor som får ställas. En hjärna som delar upp oss alla, i vi och de andra. Dem som är annorlunda, udda, och vågar, ta för sig!
De hårda tankar som trummade genom huden, rasist, nazist, ja visst. Jag tänkte en stund att jorden är rund, men öron och ögon mig dömde. Jag, en fjant, en som icke är värd att ens få ett god morgon! Sanningens minut är slagen, lögnen har sluppit fri. Nu är inte frågan om, utan när! Jag skulle slå tillbaka, sänka mig till deras nivå. Vi är inte som du. Du, är inte som oss du ska bort, eftersom du bär ord vi inte förstår, inte vill höra, ej vill tänka.
Visar det sig att du har rätt, då har vi fel och hjälp! Så är det ju inte.. HJÄLP!!
Ja så måste det vara! Vi har rätt och den, den har fel. Fel vokabulär, fel tänk, galet resonemang och sjuka tankar, men rasismen har alltid rätt, vi vet, eftersom vi är fler än dig. När vi inte vill tänka mer då går vi, när vi inte har svaren då står vi över, stör oss inte. Våra munnar kan ej förklara de frågor som vi inte vill skall ställas, våra öron vill inte höra, annat, än över det invektivet rasist kan fällas. Vi är störda, av din blotta existens, försvinn iväg dit du inte behöver märkas.
Vid vägens kant stod en minibuss mörkblå, fast i snödrivan, med varningsljusen blinkande. Och jag rullade sakta förbi, spanade genom rutor för att om möjligt se, ifall någon i fordonet satt. Där syntes en, två män och en kvinna, en kvinna till, båda i slöja. Jag stannade bilen något framför och klev ur. Gick mot fordonet och tittade in genom rutan, dörren öppnades..
Jag frågade glatt den solbrände om jag kunde hjälpa till och han svarade "sorry, i don´t understand!"
-Can I help you, frågade jag. Han log sitt bredaste leende och tackade på engelska, kvinnorna tittade tysta på mig, och jag, jag respekterade att de inte ville bli sedda. Jag var en av oss och dom, det kändes faktiskt som om vi var tillsammans! Jag gjorde som jag alltid har gjort, hjälpt trafikanter i nöd. På samma sätt som jag själv skulle ha velat bli hjälpt, utan tanke på varken språk eller hemvist. Jag hjälpte dem loss och fick som lön ett leende och ett "thank you very much".
När jag styrde hemåt började jag plötsligt le igen. Och tänkte på att idag såg jag rasismens fula huvud, men det var inte jag som hade stirrat på mig själv i spegeln!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar